Detta blir nog vårat sista inlägg som grupp och vi har diskuterat lite kring ämnet från måndagens föreläsning. Ämnet genus är något som man kan diskutera mycket kring och som många har många åsikter om. Vi i gruppen tycker att det är viktigt att man inte särbehandlar eleverna i skolan och att man inte ser skillnaderna mellan pojkar och flickor som ett problem i skolan utan som en möjlighet, att man ser deras olikheter och inte gör dem till ett problem.
Vi tycker att det är viktigt att vi verkligen försöker bli jämlika i skolan. Det är i skolan som barnen formas utefter hur samhället ser ut. Däremot måste man ta i beaktande att vi alla är olika med olika förutsättningar. Även fast det är på tapeten att allt ska vara jämställt så måste man även inse att vi kan inte bli jämställt förrän vi faktiskt ser skillnaderna mellan individerna. Det är genom skillnaderna som samhället växer och förnyas.
Det är viktigt att utnyttja alla resurser. Bara för att en person är annorlunda behöver inte det betyda att det är dåligt. Om man bestraffar det som är annorlunda kommer vi inte att kunna utvecklas och lösa problem lika lätt.
Ett väldigt intressant exempel skulle kunna vara i serien "agents of shield" från Marvel. Där agent Coulson väljer att rekrytera personer som anses vara rebeller eller till och med brottslingar. De andra säger emot:
- Hon tänker inte som oss!
- Nej, jag vet det är det som är bra!
Om vi ska sammanfatta denna kurs tycker vi att innehållet i kursen har vart bra men tyvärr inte upplägget. Vi tycker att alldeles för mycket tid och fokus har lagts vid att lära oss tekniken och få det att fungera i stället för att lägga fokus på själva innehållet i kursen som har varit intressant.
Den lärande eleven
torsdag 14 januari 2016
fredag 8 januari 2016
Omkullkasta könsstereotyperna
Vi alla vet att världen och skolan inte är jämställd. Hur skulle
det vara om man omkullkastade den rådande genusordningen? Flickor får bara göra
”pojk saker” och vice versa. Vad skulle man kunna få ut av det? Genom att
kombinera ett beteende byte med utmanande undervisning kan man kanske få elever
att inse sina egna begränsningar såväl som andras. Detta kan göra dem mer
toleranta för andra människor och få dem att inse att alla behöver olika typer
av hjälp. Framförallt skapa förståelse för andra människor.
”Skolan är inte en
könsneutral arbetsplats, vare sig för elever eller för lärare. Åtskillig forskning
har visat att flickor och pojkar behandlas olika, att skolans arbetsformer,
läromedel och undervisningens uppläggning privilegierar pojkar och att flickors
erfarenheter undervärderas.” (Hedlin,
2006, s. 62)
I boken utvecklingspsykologi beskriver författarna att barn
belönas om de visar rätt uppförande för sitt kön, och bestraffas när de inte
gör det. Föräldrar uppfostrar alltså sina barn genom förstärkning, så att
barnen ska bete sig på ett könsstereotypt sätt (Hwang
& Nilsson, 2011).
Om det är norm att pojkar ska ha trä/metall slöjd och
flickor ska ha sy slöjd varför inte skifta på det? Eller i svenskan om man ska
skriva en uppsats om precis vad man vill, så brukar det ”normala” vara att pojkar
skriver om någon typ av action, bilar etc. medans flickor skriver kanske om skogen,
en kärlekshistoria etc. Jag tror att eleverna skulle vinna mycket på att byta dessa
ämnen, flickor skriver om action och pojkar skriver en kärlekshistoria. Att göra
på detta viset så får eleverna en utmaning som är till för elevens utveckling (Nottingham,
2013)
både inom undervisning så väl som medmänniska
Detta kan vara ett vågat experiment som även kan uppröra
elever och vårdnadshavare. Skulle man kunna gå i land med ett sådant här
experiment och vad tror ni att det kan leda till?
Referenser
Hedlin, M.
(2006). Jämställdhet, en del av skolans värdegrund. Stockholm: Liber.
Hwang, P., & Nilsson, B. (2011). Utvecklingspsykologi.
Stockholm: Natur och kultur.
Nottingham, J. (2013). Utmanande undervisning i klassrummet :
återkoppling, ansträngning, utmaning, reflektion, självkänsla. Stockholm:
Natur & kultur.
torsdag 7 januari 2016
Seriestripp: Lära sig svåra saker
På den skola jag jobbar på finns det en nybyggd hinderbana med en del där man ska klättra armgång. Många barn vet hur man gör och leker exempelvis "gladiatorerna", men sedan finns det även många som inte kan klättra armgång. Varje rast är det barn som försöker lära sig att gå armgång, och många gånger försöker de barn som kan, förklara för de barn som inte riktigt har lärt sig än. Jag har sett många barn som nu kan gå armgång, men som hade stora problem att göra det när de precis skulle lära sig. Efter att ha studerat hur de andra barnen har gjort, samt tränat och tränat, har de äntligen lärt sig.
Nu när barnen har lärt sig kommer de ofta fram till oss frökar för att visa oss olika saker, varpå vi självklart säger att de är duktiga. Jag tycker att det är roligt att se andra barn hjälpa och lära sina vänner, då jag tror att barn lär sig bäst av sina kompisar. Efter att ha läst Perspektiv på lärande kan jag absolut tro att barnen vill lära sig olika svårare saker, för att få höra att de är bra - som en belöning. Vad tror ni?
Referens:
Phillips, D.C., & Soltis, J.F. (2014). Perspektiv på lärande. Lund: Studentlitteratur.
måndag 4 januari 2016
Vår sociala omgivning
Under julfirandet med min familj stötte jag på ett socialt lärande. Mina kusiner var hemma på besök och storasyster var irriterad på lillebror. Han bara ville leka med samma leksaker och följde efter henne hela tiden hon fick inte vara ifred. Hon blev arg. Men när vi pratade om det och hon förstod varför, så tyckte hon det var roligt och började försöka lära honom saker. Tex att säga hennes namn eller hur man studsar en boll. Min poäng med denna serie var att lillebror lärde sig utav att bara titta på vad storasyster gjorde. Men han lärde sig inte genom att titta på vemsomhelst utan personen han härmade var någon han tyckte om och uppskattade.
Spelar det någon roll vem det är som man observerar eller lär man sig från alla?

Phillips, D. C., Soltis, J. F.,
& Linde, F. (2010). Perspektiv på lärande. Stockholm: Norstedts.
(s.84...)
söndag 3 januari 2016
Rastens omöjlighet?
![]() |
Denna serie stripp
symboliserar en liknande händelse som jag uppmärksammade under min skolgårdsobservation.
Jag gjorde denna serie stripp lite mer våldsam än vad som faktiskt inträffade.
Detta för att belysa en viktig aspekt av rasterna.
Jag märkte att det var
många konflikter mellan eleverna på skolgården och att trots att det fanns
rastvakter närvarande så var det ingen som elev som gick och sa till en vuxen
om vad som hade hänt. Några elever blev lite hårdhänta med en pinne mot varande
så pass att den ena eleven fick riktigt ont. Detta lade inte rastvakterna märke
till och ingen annan elev gjorde rastvakterna uppmärksamma på konflikten. Är
det detta som vi lär våra barn? Att man ska ”sköta sig själv och strunta i
andra”?
Det jag anser är viktigt
är att eleverna ska känna sig så trygga och säkra i sig själva att de faktiskt
kan springa till en vuxen och säga vad som har hänt eller under tiden som det inträffar.
Men då kan man fråga sig
hur man som lärare ska få eleverna så trygga och säkra?
Hur ofta har ni varit med om att elever som inte har varit involverade i bråket/konflikten har sagt till en vuxen i skolan att det har inträffat eller under tiden som det inträffar?
fredag 1 januari 2016
Kunskapens överförbarhet
Detta illustrerar vad jag tror är ett vanligt problem i skolans värld, pedagogen visar hur man löser ett enskilt problemen men lär inte ut hur man löser fler liknande problem.
Vi måste lära oss hur man ger eleverna rätt verktyg, och hittar en fungerande strategi som håller i längden och inte för stunden, så att eleverna kan tillämpa sina kunskaper och färdigheter i olika situationer. Och vi måste lära oss hur vi får eleverna att bli tillräckligt duktiga på det aktuella området så att de kan utvidga sin kunskap till andra områden. En svår men ack så viktig uppgift.
Referens:
Phillips, D.C., & Soltis J.F. (2014). Perspektiv på lärande. Lund. Studentlitteratur
onsdag 30 december 2015
Seriestripp: Den betingade reflexen
Denna seriestripp är från en händelse när jag själv gick i
gymnasiet. Vi skulle få kännedom om hur det var för en hund att bli tränad med
klicker (jag är utbildad djurvårdare). Det vi inte fick veta då var att det
kallades för klassisk betingning och kom från Ivan Pavlov som är känd för sin
upptäckt av principerna för betingning.
Nu i efterhand när vi läser om detta i böckerna så är det
lite kul att jag faktiskt varit med om att ha blivit betingad på just detta
sätt och att jag vet att det faktiskt fungerar!
Klassisk betingning tillhör behaviorismen och är inriktad på
att studera beteenden, men vad tror ni andra om detta?
Kan man använda sig av denna del av behaviorismen, klassisk
betingning, i skolan?
Referens:
Phillips,
D.C., & Soltis, J.F. (2014). Perspektiv på lärande. Lund:
Studentlitteratur.
Lundgren. R, Säljö.
& C, Liberg. (Red). Lärande skola
bildning- Grundbok för lärare. Stockholm: Natur och kultur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)